När det gäller anknytning handlar det om skydd och tröst, stress och alarm. Det är alltså inte relationen mellan barn och föräldrar i allmänhet. Anknytningen aktiveras då barnet är rädd, ledsen och stressat och behöver skydd och tröst. Anknytningen har en genetisk bas. Barn kan inte låta bli att knyta an. Så som de blir bemötta bygger de in inre mentala representationer av sig själva som värdefulla och av andra som villiga att skydda och trösta. Barnets bön om skydd och tröst aktiverar omvårdnaden hos föräldern. Omsorgen/omvårdnaden har också en genetisk bas.
Föräldrar kan inte låta bli att skydda och trösta. De barn som blir bemötta av sina anknytningspersoner på ett känsligt och lyhört sätt, när de ber om skydd och tröst, bygger en trygg anknytning till föräldern och till andra anknytningspersoner. Barn som kontinuerligt blir avvisade då de ber om skydd och tröst eller som ibland blir bemötta och ibland inte, utvecklar en otrygg anknytning till sin anknytningsperson. Att ha en otrygg anknytning har visat sig vara en betydande riskfaktor medan trygg anknytning utgör en skyddande faktor.
Barn utvecklar en anknytning till var och en av sina anknytningspersoner. De bygger in sina erfarenheter som mentala representationer. I anknytningssammanhang talar vi om inre arbetsmodeller. Ju äldre vi blir desto mer sker denna process på den inre arenan. Vi får en mer övergripande anknytning. Anknytning går i generationer har det visat sig. Anknytning kan förändas. Forskning om anknytning och adopterade och/eller famil-jehemsplacerade barn har visat att barn med mycket otrygg anknytning har kunnat utveckla en tryggare anknytning.
Förutsättningen är att adoptivföräldrarna respektive familjehemsföräldrarna har en trygg anknytning. Även vuxna kan förändra sin anknytning, vilka anknytningserfarenheter de än har haft.